Hans namn är Blackwell – Chris Blackwell.
För femtio år sedan satsade Chris Blackwell tusen brittiska papp i ett litet bolag som hämtade sitt namn från en Harry Belafonte-hit. Island Records var fött. Trettio år senare, efter succéer som Bob Marley och U2, sålde han hela klabbet till Universal för 300 miljoner pund.
Men innan dess hann Blackwell visa hur en sant visionär entreprenör kan följa sin inre röst, ha tillit till utvecklingen av sina produkter över många år och – yada yada yada. Chris Blackwell hann skaka om musikbranschen, helt enkelt.
Island Records var i paritet med Blackwells kompis Richard Bransons projekt Virgin – minst. Om Branson byggde sitt imperium på Mike Oldfields lp Tubular bells så var Blackwells karriär som en spegelbild. Fast mer vågat än Bransons bolag.
Blackwell föddes i London med en irländsk far och en costaricansk mor. Hans uppväxt på Jamaica var i en priviligierad miljö med grannar som James Bond-författern Ian Fleming och kompositören Noël Coward.
Island vågade satsa på folkrock som inte sålde multum när det begav sig, men som 2009 tillhör basutbudet i utbildningen hos varje artist med en akustisk gitarr inom räckhåll. Tänk Nick Drake, tänk Fairport Convention och alla som seglade med henne.
Det var också Blackwells bolag som introducerade västvärlden till en helt ny, baktaktsvilande musik på 70-talet: reggae.
Eftersom Chris Blackwell växte upp på Jamaica hade han väldigt nära till den svarta jamaicanska musiken. Efter att ha blivit utsparkad från Harrow för att sålt sprit och cigg till elever var han tillbaka på Jamaica. Blackwell hyrde ut scootrar, lärde ut vattenskidåkning och fuskade lite i bostadsbranschen.
Men det var musiken som brände, musiken som tände, musiken som hände.
Blackwells son hade kanske lärt sig ett och annat av pappas pickle-industri-släkt och mammas palmoljebusiness. Dock – i stället för att ta över familjens romdistilleri handlade den unge Chris på sig en massa R&B och jazz på vinyl, skrapade bort etiketterna får att öka exklusiviteten och sålde skivorna till öns sound systems, alltså discjockeys. Succé!
Med Ahmet Erteguns redan då legendariska Atlantic Records som förebild skapade Chris Blackwell ett skivbolag i London. Han sålde skivor från bakluckan på sin Mini till en kundkrets som var oexploaterad: immigranter från Västindien.
Flytten tillbaka till Blackwells födelseort 1962 bekostade Blackwell genom de pengar han tjänat genom sin expertis att hitta lämpliga inspelningsmiljöer till James Bond-filmen Dr. No.
Snart hade Chris Blackwell en stor internationell hit med singeln My Boy Lollipop – sex miljoner sålda. Unga tjejen Mille blev snabbt den mest omskrivna artisten efter The Beatles. Jamaicansk popmusik hade gjort sitt inträde på den breda arenan.
Island vågade anlita personer med koll. Guy Stevens var en vildhjärna som producerade sin tids mesta talanger, från Mott The Hoople till Free. Joe Boyd drog in folkrocken i huset. Blackwell vågade satsa på saker som ingen annan ville ha i sitt stall, och kunde dessutom vänta ut dem över flera album. Långt efter det att vanligt marknadstänkande aktörer skulle ha dumpat genierna.
Samtidigt, långt därinne i själens resonanslåda, fanns baktakten. Den jamaicanska rytmen. Grooven som den unge Chris förhäxats av vid tidig ålder. Den musik som utvecklades till reggae och vars rastaanhängare en gång räddat livet på honom när hans båt var strandad utan bränsle.
När Jimmy Cliff hoppade av Island-båten efter hitfilmen The harder they come till förmån för stora EMI tog det Blackwell hårt. Han fick dock sin revansch och det med besked. Några djärva beslut och vips var Bob Marley en stjärna som fyllde scenen framför Gröna Lund.
Så där fortsatte det. Island var – till stor del – synonymt med kvalitet. Skivbolaget satsade på förmågor som tjejpunkbandet The Slits och kitschfesten The B-52´s – fullständig kalasmusik. Men bolaget var egentligen ännu bättre på att förädla ignorerade talanger som Cat Stevens, Marianne Faithfull och Tom Waits.
Dansgolvet servades av såna som Grace Jones och Kid Creole & The Coconuts – och på vägen sajnade Blackwell ett gäng unga irländare som gick under namnet U2.
1989, när Blackwell nått en ålder av 52 år, sålde han Island till Universal. Enligt vissa källor kunde Blackwell stoppa 80 miljoner pund på banken åt sig själv.
James Bond 007 museum.com 